Nu är utställningen hängd. I morgon är det vernissage, sedan är det lite lugnt i ett par dagar. Livet har varit tungt ett tag... Snart färdigt...

Bara några avslutande ord som sammanfattar Platsen...

Jag vandrar längst vattnet, en tyst skönhet möter mig. Glömd och gömd bakom bilar och husfasader som stilla vittnar om stadens baksida.

I bland ser jag människor men allt för sällan lägger någon märket till den dolda skönheten. Platsen framkallar inte en känsla för kontemplation, människor glider förbi och igenom. Bort någon annanstans, där staden lockar med en framsida.

Men vad gör denna plats till en baksida, en gömd diamant? All potential är och förblir nedsänkt i ett vattendrag som sakta rinner förbi. Gräver sig ned i staden, lugnet porlar men omgivningen talar inte till de förbipasserande. Endast träden lutar sig ut och svajar i takt till vattnets långsamma flöde.

Tack för mig, vi ses kanske på utställningen... Eller i dimman?